Sagt om Robert Wikberg och hans visor:
”Med en basröst som Fred Åkerström och texter långt djupare… Wikberg sjöng sina egna dramatiska vistexter till egna melodier som ypperligt stödde lyriken”
– Tom Gardberg, ordf. Visans vänner Åbo, ang. min seger i vistävling 2014
”Det var jägarn vilka roliga visor du gjort, fortsätt nu för tjyven! Du har visan och berättarglädjen i blodet.”
– Gunnar Källström, visartist och festivalgeneral för Göteborgs visfestival
”Alldeles utmärkt! Svarta ballader med vass humor och tragikomiskt innehåll”
– Finn Zetterholm, visartist
Publiksuccé för visafton i Gamleby – Västerviks Tidning 2015
Recension av ”En vispirats visor”-albumet i Lira musikmagasin 2017
Robert Wikberg trollar fram en lp-skiva med utviksomslag ur sin svarta hatt. Ja, han sjunger ju om en misslyckad karriär som trollkarl med tricktorka i inledningsspåret. Denna musikaliska magus trolleriredskap består av en stålsträngad akustisk gura, lite slängigt spelad, och så en personligt stakande rimstil med art-i-ku-la-tion som är lika fri som den halvpanka men bohemiska huvudpersonen i låtens text.
Wikberg föddes på Åland och växte upp i Åbo, Finland. Kanske är det detta, i kombination med att Wikberg numera bor i Örnsköldsvik, som ger artisten hans personliga uttryck. Dialekten är en nog så viktig poäng i sammanhanget.
Förutom Bengt Sändh misstänker jag att Robert Wikberg lyssnat en del på tidigare KSMB- och Strindbergs-barden Johan Johansson, som har ett liknande punkigt vissångarutryck. Texter med underifrånperspektiv och en kompromisslöshet som till och med sparkar mot kollegor i de egna leden. Låten Vad har man då att klaga på? tar avstamp från beskrivningar från de välbesuttnas fina rum för att avslutas med en känga åt punkare som skramlar med tomma tunnor.
På andra ställen sjungs det om mentalsjukhus, moshpits, JAS-plan, krig, droger, självmord, tv-serien Lost och radioapparater som spelar Justin Bieber och Adele. Ja, och självbefläckelse förstås. För det skabrösa och profana ligger alltid nära till (höger-)hands för Wikberg. Som i Agnes, en lång uppräkning av ett persongalleri med vitt skilda musiksmaker. Låtens huvudperson har svårt att få sin musik hörd på fester då Agnes mest gillar könsrock, Onkel Kånkel och Johnny Bode.
Här finns även en trudelutt som kittlar dödsskönt i kistan, betitlad Älskog på gravgården. Den nya folksjukan handlar om att smittas av diverse besvär strax under mellangärdet men också om att smittas av folkmusik. Så illa går det för visans protagonist att repet – tillverkat av en sträng – är enda lösningen. Misslyckandets mantra är dock alltid nära, som i Ett rep alltför långt där huvudpersonen aldrig riktigt lyckas få höra döden spela fiol.
Nej, någon vän och skönsjungande vissångare är han inte, Robert Wikberg. Jag undrar just vad lärarna på visskolan i Västervik tänker om eleven som gått hos dem i halvannat år och nu sjunger så ocensurerade visor. Vi andra kan stänga av moralkakan som jäser i ugnen och i stället avnjuta denna fullständigt oväntade, ohyfsade debutant. Vad har man då att klaga på?, som det heter i visan.
Wikberg föddes på Åland och växte upp i Åbo, Finland. Kanske är det detta, i kombination med att Wikberg numera bor i Örnsköldsvik, som ger artisten hans personliga uttryck. Dialekten är en nog så viktig poäng i sammanhanget.
Förutom Bengt Sändh misstänker jag att Robert Wikberg lyssnat en del på tidigare KSMB- och Strindbergs-barden Johan Johansson, som har ett liknande punkigt vissångarutryck. Texter med underifrånperspektiv och en kompromisslöshet som till och med sparkar mot kollegor i de egna leden. Låten Vad har man då att klaga på? tar avstamp från beskrivningar från de välbesuttnas fina rum för att avslutas med en känga åt punkare som skramlar med tomma tunnor.
På andra ställen sjungs det om mentalsjukhus, moshpits, JAS-plan, krig, droger, självmord, tv-serien Lost och radioapparater som spelar Justin Bieber och Adele. Ja, och självbefläckelse förstås. För det skabrösa och profana ligger alltid nära till (höger-)hands för Wikberg. Som i Agnes, en lång uppräkning av ett persongalleri med vitt skilda musiksmaker. Låtens huvudperson har svårt att få sin musik hörd på fester då Agnes mest gillar könsrock, Onkel Kånkel och Johnny Bode.
Här finns även en trudelutt som kittlar dödsskönt i kistan, betitlad Älskog på gravgården. Den nya folksjukan handlar om att smittas av diverse besvär strax under mellangärdet men också om att smittas av folkmusik. Så illa går det för visans protagonist att repet – tillverkat av en sträng – är enda lösningen. Misslyckandets mantra är dock alltid nära, som i Ett rep alltför långt där huvudpersonen aldrig riktigt lyckas få höra döden spela fiol.
Nej, någon vän och skönsjungande vissångare är han inte, Robert Wikberg. Jag undrar just vad lärarna på visskolan i Västervik tänker om eleven som gått hos dem i halvannat år och nu sjunger så ocensurerade visor. Vi andra kan stänga av moralkakan som jäser i ugnen och i stället avnjuta denna fullständigt oväntade, ohyfsade debutant. Vad har man då att klaga på?, som det heter i visan.
Recension av spelning på Holmöns visfestival 2022:
”Lördagens kvällspass inleds av den sjungande komikern och vispunkaren Robert Wikberg (även Boffen kallad) som med en rå basröst, grötig åländska, distad elgitarr och ett hemmabyggt trumset framför misärmuntra, bitska, ohyfsade och burleska visor med den allra mörkaste humor och råaste sarkasm. Vid sin sida har han Märta Grundberg på väna folkiga fiolslingor och tillsammans framstår de som Arnäsvalls svar på Skönheten och Odjuret (eller Skörheten och Oljudet som Conny Nimmersjö skulle kallat det).
Åtminstone inledningsvis i den ofoglige ”Två meter lång och ståtlig (men jag växer nog aldrig opp)” och den bengt sändh-flirtande sommarskymfen ”Midsommarvisa”. Innan det bara blir Odjuret och Oljudet. Istället kallar han in gästartist nummer två (hans hals) för lite bluesmunspel och fortsätter på samma inslagna sjuka spår. Om den identitetskris svåra poeter går igenom när de känner lycka. Om tågförseningar på svengelska. Och om misslyckade självmord på ett sätt som liknar ”Det liknar fan, sa Holger” av Ronny Eriksson/Euskefeurat.
I övrigt kan Boffen snarare liknas vid en finlandssvensk Ola Aurell, om än med lite mer fokus på det instrumentala och i den här sättningen gör han sig ännu bättre än när jag sett honom med en akustisk gitarr. Mer genomtänkta arrangemang. Och hans humor är en frisk fläkt i scenen.”
– Ur nätfanzinet Facklor och högafflars artikel om Holmöns visfestival 2022.
wikbergsvisor.com 