Enmannabandet på splittringsgränsen är en demo som jag spelade in under en kväll i Åbo våren 2014. Den innehåller en blandad hög låtar som är skrivna mellan 2012 och 2014. Denna demo är från min övergångstid från att skriva mer ”seriösa” visor till att skriva främst humorvisor så den har även en blandning i teman i låtarna.
1: ”Striden med flaskan”
Fem euro har spenderats, nu fan skall värken bort
En flaska har inskaffats av den billigaste sort
Jag sätter mig på vinden med vinylskivor och sork
Och skruvar till jag blöder på flaskans bruna kork
Fingrarna blir hala av blodet uppå dem
Jag ångrar jag betalat för den här skiten igen
Det var samma sak i förrgår och dagen innan den
Jag skruvade förtvivlat på den förbannade korken
Huvudet det värker och ångesten tar på
Den förbannade korken sitter hårdare än få
Jag skriker i förbannelse, jag skriker och jag svär
Att vad i hela helvete, va fittan är det här
REF:
Att få upp en jävla flaska för att supa bort all skit
Skall väl inte borda krävas både hammare och spik
För att misären glömma få och lite bättre kanske må
Skall väl inte borda krävas att man måste sönder flaskan slå
När man behöver lite lugn och ro i depressionens nöd
Vill man inte skruva på en kork tills dagen man är död
Förtvivlad slår jag flaskan mot en bordskant täckt av lort
Och i stunden glaset spricker inser jag vad det är som jag har gjort
Och jag springer med en femma ner till våran spritaffär
Och köper mig en likadan i hopp om att den här
Gången sitter korken lite lösare än förr
Och så går jag upp på vinden och låser vindens dörr
Nu satan skall jag lyckas, men så blev det inte alls
För korken sitter ännu ovanpå flaskans hals
Jag ringde upp min kompis och sa jag var för svag
Att få upp en jävla flaska för att dämpa ångesten idag
Ja, jag ringde upp min kompis och sa jag var för svag
Att få upp en jävla flaska för att dämpa ångesten idag
Och han kom och hälsa på mig, med sig hade han en pryl
Han sa jag borde skaffa mig en öppnare nästa gång jag öppnar en kapsyl
2: ”Ballad från rännstenen”
Slå er ner, go vänner, och fyll på era glas
Låt mig berätta en historia om ett liv som gick i kras
Om lömska kvinnor, starka viner och om livets gång
Vill jag berätta för er här i denna sång
Min vän han var en pojk en gång, som alla en gång var
Oskylldig, ung och nyfiken och förbannad på sin far
Han drack brännvin, rökte tobak och knarkade ibland
Och han bodde norr i Finlands vackra land
Vid blott femton vart han hemlös för pappa orka inte mer
Och i rännstenen klev han gladeligen ner
Där hade han spenderat många dagar av sitt hittills levda liv
Så det var ej ett alltför långt och obbigt kliv
Så där låg han trött vid gatans kant med en flaska där brevid
En smutsig, full och oartig liten individ
I andras skit och dy låg han och gnolade en melodi
Och blev spottad på av folk som gick förbi
En natt, nersupen, hörde han en stämma som där ljöd
Från källaren där krogen låg som bjöd på öl och vin och mjöd
En sjaskig gammal håla där alla stadens fyllon satt
Och en kvinna sjöng där som besatt
Och min vän han blev förälskad i kvinnans galna tjut
Så han rusade till krogen in men blev snabbt kastad ut
Av barska stora vakter, frustrerade som få
Som behövde nån att ta ut sin ilska på
Så han släpades runt hörnet och blev bankad till en hög
Och ingen brydde sig fastän hans skrik igenom natten ljöd
Och han lämnades där blodig men hans ansikte det log
På grund av kvinnans sång hans hjärta ännu slog
Nu visste han hur hon såg ut, hon som sjungit denna natt
Hon var nog rätt så risig men i hans druckna ögon, en skatt
Och han väntade där blodig invid krogens mörka vägg
På att kvinnan skulle hitta detta drägg
Men han somnade i ruset och han vakna nästa dag
Tyst var hela staden och det var till hans behag
Ty huvet värkte värre än det nånsin gjort förrut
Och sången som han älskade var slut
Han sökte varje dag efter kvinnan som han sett
Han sökte långt och länge och även vitt och brett
Men allt han hitta var blott ner i flaskans vita hals
Och där hittade han visst ingenting alls
Och ju mera hjärtat värkte, desto mera han drack
Och han drack var dag tills han fick en massiv hjärtattack
Ett liv spenderat vid en flaskas våta kalla kant
Nu reducerat till blott 20 cent i pant
3: ”Älskog på gravgården”
Månen skänker ett dystert sken över stadens kyrkogård
Löven blåser över höstmarken som är karg och grå och hård
Någonstans i fjärran släpps en bomb med grön napalm
Och de döda stiger upp för att besöka sängens halm
En näve slår ur marken och snart följer ännu fler
Manglade kroppar gräver sig ut och prästen står och ber
Han ber till gud att ej få se det som här kommer taga vid
Det är synd och skam och rent utsagt förfärlig blasfemi
Men stoppa dom kan varken böner eller nåd
Dom lustar efter någon dom ej fått på dar och år
Här spelar klasser ingen roll, man kan va fattig eller rik
Här ligger man med vem som hellst för varenda en är lik
När man legat under jorden i tvåhundra år eller mer
Blir man rätt så trött på kistans väggar av faner
Och även om ens sexuella del ännu är led
Blir det lite strävt när högerhanden blott är ben
När zombierna älskar så är det rätt så hett
Det finns hålor som kan utnyttjas på otänkbara sätt
Eller ”hett” är kanske att ta i för kalla är de nog
Det är många herrans år sedan dessa människor dog
När zombierna älskar kan det var rätt så dött
Det kan va svårt att få upp en lem av stinkande ruttet kött
Och när passagen är fylld med allting ifrån råttor och till damm
Kan passionen säkert vara lite svår att locka fram
Baronessan vänta’ många århundraden på ett ligg
Men när de skulle till så bröt han hennes sköra rygg
Och överdelen rulla’ iväg, han undra’ var den var
Men så tänkte han att ”äh, vafan, det viktiga är ju kvar”
Ett annat gammalt lik var numer bara ben och hud
Men han tog sikte på en dam iklädd en lätt förmultnad skrud
Han mindes än sin död, han hade blivit vägrad mat
Men nu åt han sig mätt mellan benen på sin villiga kamrat
Mitt i hela samlingen var en murken sjökapten
Vars utrustning var hårdare än berg och grånad sten
Han puffade sin pipa och styrde sen mot hennes syd
Och sen var den kvinnan inte längre lika blå och styv
Inget hål för depraverat, inga lemmar är för små
Ett finger i ett öga, i näsan någons tå
Här funkar alla knep, här finns det inget som är sjukt
Och ingenting på gravgården är för ens en enda sekund mjukt
Men fester räcker ej förevigt och allting har sitt slut
Och avslutningen på denna fest var som med bomber och med krut
En strimma ljus slår över kyrkobackens mjuka krön
Och natten kändes säkert kort men ack så djävulskt skön
Natten närmar sig sitt slut och solen tittar fram
Liken söker sig tillbaks’ och prästen står i skam
Ty han kunde inte vända blicken bort från det han såg
Driven av lustar gick han mot det rum där nunnorna låg
Och han lyfte deras skrudar och trosorna gled av
Och alla dessa nunnor han en riktig omgång gav
Han tog dem alla gång på gång, hans lustar fick ej stopp
Men gud så allt han gjorde och kastrerade hans snopp
Prästen grät och bad om nåd på sina bara knän
Men för hans synder kunde ingen gud blicken vika hän
Han letade i bibeln efter svar från sin religion
Men det enda svar han hitta var ”Sorry, sån är kristen tradition”
4: ”Avskedsbrev till före detta flickvän”
Jag saknar dig min älskling förstår ej hur du bara kunde dra
Jag minns den tid vi var ihop som rätt älskvärd och bra
Jag såg dig senast förra veckan, en måndag som jag minns
Och nån förklaring till vad som hänt, ingenstans här finns
Du tog aldrig upp det här i bråk, ingen förvarning har jag fått
Du kunde väl iaf. ha ringt innan du begick äktenskapsbrott
Fast i och för sig, du ringde mig rätt sällan, kanske aldrig till och med
Och det var alltid upptaget i din telefon när jag hade nåt besked
Men du var vacker som jag minns dig, fast då med kläderna på
För utan dom såg du mer ut som trädgårdstomtarna i vår berså
När jag riktigt tänker efter var du faktiskt rätt förbannat ful
Och under täckena i våran säng var du aldrig riktigt kul
Din fitta lukta unket och dina pattar var för små
Hur i helvete kunde jag ens få kuken att stå?
Jo, med en porrblaska som jag gömt bakom en dyna du ej såg
Det var det enda sättet det ens blev av att vi låg
Jag hatade maten som du koka, för den smaka bara skit
Och när vi hade gäster fick de inte ner en bit
Och på dessa bjudningar var du alltid alltför full
Och ramla in i bord och gäster så de välte omkull
Ditt sällskap kunde jag ej tåla, du var ju helt för jävla blåst
Så nu när du lämnat mig lämnar jag dörren låst
Och skickar detta papper som mitt sista avskedsbrev
Och hoppas jag aldrig mera ser ditt fula jävla anlete
Jag trodde jag sakna dig men när jag nu tömt mina inre känslor ut
Så kommer jag på att; Ja, just det, det var jag som gjorde slut
5: ”Sluta fred”
Jag begick en gång ett misstag och den kvinna som jag älskar jag bedrog
Och när sanningen kom fram var det fan som om åskan slog
Jag bönade och bad om nåd på mina bara knän och berätta’ hur jag ångra’ mig och led
Men den kvinnan hon var galen, nu vill jag bara sluta fred
Vi skulle skriva ett fredskontrakt på att inte fajtas mer
Hon högg in pennan i mitt öga så nu kan jag inte se
Sen brände hon kontraktet och rusa’ ilsken ut i nån slags klimakterie-sed
Jag begick en gång ett misstag, nu vill jag bara sluta fred
Vi skulle röka en fredspipa och hon gav mig första bloss
Hon hade blandat arsenik i tobaken för att komma loss
Men nån skiljsmässa blir inte av, jag vägrar att ge upp, även om min lunga nu är svart och helt ur led
Jag har ju sagt att jag är ledsen, kan vi inte bara sluta fred
Men dagen kom som ni förstår då jag ner i graven steg
Den dagen då hon äntligen fick höra hur det lät när jag teg
Hon hade torterat mig i timmar, dansar nu vilt uppå min grav, när jag slutligen gett upp och segnat ned
När jag nu ligger här i graven, kan jag int’ åtmindstone få vila i fred
6: ”Gastarna i sängkammaren”
När tyst vi ligger tätt intill varandra i en sked
Inbillar jag mig höra ljud starkare än nåt jordskred
Och när du kysser mig så frågar du ”hur är det riktigt fatt?”
Och jag säger ”kanske det går bättre om du visar mig din patt”
Det står vampyrer i min garderob, en varulv under min säng
Det flyger spöken runt i taket, ja, ett helt jävla gäng
I fönstret står en fluktare som nonchallant tar på sin grej
Jag tror det spökar i vårt sovrum för jag kan inte koncentrera mig
Vinden rör på grenar som skrapar på min dörr
Hur mycket jag än stänger ut blir det aldrig helt som förr
Din stackare, jag förstår nog hur du känner dig just nu
Men jag lovar det är jag som är problemet, inte du
Inbillningar blir starkare när mörkret faller på
Du tänder lampan i ett försök att göra något åt
Att jag inte finner någon ro i vår sängkammare
Fast jag suger på din tutte som en nyfödd ammare
Och jag lovar att det spökar för jag har aldrig haft problem
I sexuella situationer, nej, jag borde få emblem
För kunnande och precition och allmän könskunskap
Men nu är jag obrukbar på grund av nåt oförklarligt skrap
Det finns ingen förklaring, ingen annan i alla fall
Till att passionen slocknat och nu ligger död och kall
Det måste vara Drakula eller monstret Mr. Hyde
Som gör att jag nu måste ha sexuell nybörjarguide
Och du tror på min historia om denna onda gast
Så förstår jag att den säkert är en rätt så jobbig last
Kan detta verkligen orsaka att du ej får mig omkull
Eller är det blott så enkelt att jag är alldeles för full
Är det Frankenstein, Godzilla, nån mördardocka eller nalle
Eller är det blott så enkelt att jag har en whiskeyballe
7: ”Vad har man då att klaga på?”
Tre gossar föddes i en storstad vid ungefärligt samma tid
Med silverskeden tryckt i deras hals
Och de växte upp i kretsar finare än de brevid
Och de kunde inte klaga på nåt alls
Men en dag så hörde en av dem en obekant chargång
Och håren på hans armar stod givakt
Ett tre-ackorders riff över nåns hesa skränesång
Och ordens tunga och argsinta makt
Och han ringde upp de andra och tände sen en fin cigarr
Och sa att nu så ska vi skapa band
Och farsan köpte trummor, bas och dyrbar elgitarr
Och så la han dom i pojkens sträckta hand
Dom köpte skivor av artister med stolt punkarstuk
Och lyssnade till förorternas kids
De ungar som blitt uppfödda på svältlön och missbruk
Och tagit livet levt som grund för några hits
Och pojkarna de svettades med pappersark brevé
Men de kunde inte skriva ens en låt
För när man blivit matad med lyxmiddagar sen tre
Vad har man då för nåt att klaga på?
Om man får champagne till frukost med ett kilo ryssländsk kaviar
Och vad man vill med ett par ord man kan få
Märkeskläder, motorcykel, festlokal med egen bar
Vad har man då för nåt att klaga på?
En hora med en fingerknäpp, en butler med portvin
Allting sånt som pengar kan förmå
En sprillans ny Mercedes med blott en något bister min
Vad har man då för nåt att klaga på?
Ett finger upp i luften visar ”lyft mitt toalock”
En ensam dag med kungen likaså
När allt man önskar finns där uti pappas checkeblock
Vad har man då för nåt att klaga på?
Men har man levt bland alkisgäng sen åldern man var noll
Och ammat ljummen pissöl till år två
Om man växt i fattig förort, ja, då har man faktiskt koll
Och faktiskt något som är värt att klaga på
Om gatan var ens enda hem och ens kompisar har dött
Av heroin som färgat huden grå
Är det inte konstigt att när man blir äldre ser i rött
På allting som man har att klaga på
Om pappa slog på mamma, skrik och gräl var vardagsmat
Och ens farbror lillesyrran satte på
Är det inte nåt att undra över hur en sån grabb fylls av hat
Och har något som är värt att klaga på
När staten ordnar fest på slott den dag man fyller år
Till ära för ens enkla existens
Så går det som det går sen och man hittar ej sitt spår
Utan kreativitet och kompetens
För det finns saker här i världen för vilka pengar ej är bot
Och en utav dom kallas för talang
Och hur mycket man än tjatar på sin pappas kontokort
Så finns det inget sådant känt arrangemang
Så tro inte ni kan hålla punkens stolta, tunga lans
Trots att instrumenten skränar som på vår demo
Nej, för att va som oss behövs lyrik med relevans
Och faktiskt något som är värt, ja, något som är värt
Ja, något som är värt att klaga på
8: ”Om man skall tro på allt man hört”
Alkohol kan va fördärvet har dom sagt i radio
Om man tar för mycket så kan det va kört
Om man nu ska tro på någon instängd i en liten studio
Nej, man kan ju inte tro på allt man hört
Och rökning det är skadligt, stod det i nån tidning någonstans
Får man lungcancer är livet helt förstår
Ja, så kunde man kanske leva om nu inte ciggen fanns
I alla fall om man skall tro på vad man hört
Om man inte borstar tänderna faller dom snart ut ur ens mun
Sa nån läkare och hostade sen hest
Grönsaker och rotfrukt är den enda kosten som är sund
I alla fall om man skall tro på vad man läst
Knark är bland det värsta du kan göra
Röker du en joint så går du snart på heroin
Så var det nån som sa i någon råddig medieröra
”Så går det i alla fall i teorin”
Och sex kan lätt förstöra äkta vänskap
När man övergått i relationens nästa skift
Är att bryta alla banden ens eget bästa kap
Om man skall tro på vad man sett i nån tidsskrift
Så jag plockar fram en slumpvald självhjälpsblaska
För att pröva sanningen i denna spalt
Jag tar fram cigaretter, knark, flickvän och flaska
Förbereder mig på att testa allt
För jag är ingen sån som tror på rykten
Och ingen sån som tror på allt som står
Jag är heller ingen sån som tänker nåt på framsikten
Nu ska vi se hur experimentet mitt det går
Nu är det ett år senare och jag sitter ensam hemma
Tjejen hon har dragit ut med nån på stan
Jag har lungcancer, leverfel och ingen stämma
Det som stod slog in, det var som fan
Men jag kanske ändå inte borde lyssnat
På signaler sända genom våran luft
För dom måste ju va skadliga, åtmindstone rätt hyffsat
Jag borde kanske lyssnat på ett sunt förnuft
Nej vafan, jag skiter i vad alla skriver
Det är ju ensam, full och hög som jag bäst trivs
Du kanske sitter där nu och håret river
Men du kanske inte borde tro på allt som skrivs
Allra minst i visor där allt som sjunges överdrivs
9: ”Stadens pirater”
Vi var stadens pirater, var park lämna’ vi som krater
Vi var vilda, oborstade patrask
Vi var unga och rätt galna, men kretsen har börjat smalna
Nu minskar besättningen i en takt alltför rask
Ni har begått ett myteri och slutat leva anarki
Slagit hål i skrovet och surrat mig vid mast
Men jag går hellre ner i graven, än jag lever efter kraven
Som ni andra slagit in och hammrat fast
Nu står jag ensam här vid rodret, medans skeppet står upp lodrätt
Med fören under ytan påväg ner
Och skriker ut min ilska över er som vart så pilska
Att ni lämnat mig ensam för alltid mer
Kallar ni det här solidaritet blir jag aldrig en av er
Här sitt jag på botten, ja, nu har jag fan nått den
Jag sitter här och super bort min sorg
Staden ligger tyst, nej, inte hörs ett enda knyst
Nu kan man vara lugn igen på stadens torg
För på samhällets hav är strömt, och om man vågat drömt
Att trotsa den och styra rakt emot
Blir man påpissad och hatad, och med mera moral matad
Till man tvingad och nedsliten slår rot
I början har man kompanjoner, men dom suktar milioner
Och tar livbåten mot land och arbete
Men jag själv har alltid vägrat och det känns som att jag segrat
Jag gick till botten men blev ej heller en av er
Trots att kamraterna förvandlades mer och mer
Nu får ni fan skylla er själva, där ni står från sju till elva
Och sliter långa dar för några spänn
Men nåt i bakhuvet slår och bankar, några minnen, några tankar
Från tiden innan ni blev sammhällets tjänstemän
Och efter många år bärgas ett skepp, och stämningen är knäppt
När det ställs ut med plakat på nåt musée
Och på plakatet står det skrivet, här var det något som var vridet
Här vilar han som vägra’ vara med
Skolbarnen står med spetsad blick, alla undrar hur det gick
För mannen som vid masten alla band
Och fröken säger lite bräckligt att den mannen dog förskräckligt
För han vägrade att styra in mot land
Trots att kamraterna växte upp och försvann
10: ”En svängom i lättsam ensamhet”
På bar och nattklubb sitter jag för det mesta i nåt hörn
Och stirrar över dansgolv med något snett humör
Där unga damer släpper loss i splitternya dansarskor
Och i allmän helgdagsanda bedriver vanligt fredagshor
Nä, det där ligger mig inte i intresset, jag sitter hellre här
Och dricker ur min starköl, hånar dessa människor och svär
Men ensam hemma tar jag lätt en liten svängom eller drill
Som går bra att dansa med i fast man bara sitter still
Ref:
Jag dansar vals med ensamheten, buggar nätt med mina kval
En våldsam moshpit med livet som man slängts in i utan val
Jag tar en vild och eldig tango med sinnet till för alkohol
Och dansar fritt och karismatiskt utan steg och utan mål
Dessa danser syns ej extrovert men mitt blod det står i brand
När jag med mina innre känlsor dansar nätt på tumanhand
Och fastän lagd i dunkel blir lägenheten till en klubb
Där neonljus blinkar stadigt i min lilla ungkarls-skrubb
Ni kanske tycker jag är feg som inte vågar lätta fot
Men ni skulle bara se vad jag gör bakom låst och reglad port
Och skämmer ut mig gör jag fan tillräckligt som det är
Det skulle bara fattas att jag dansat öppet här
Ref 2:
Jag tar en tryckare med missbruket som trycker tätt intill
Jag kysser rökbehovet fast det kanske inte vill
Jag snurrar runt, runt med förvirringen som aldrig släpper tag
Ja, här uti min hjärna är det ett sjujävla drag
Och om nu målet med att dansa här är att få napp på någon brud
Som svänger runt i korta kjolar och exposerar massa hud
Så kan jag säga att jag får nog hem dom i vilket jävla fall
Och sen dansar vi natten igenom i sängens halm
Ref 3:
Och jag vet att jag känns tråkig men det är ju inte alls min grej
Att gnida med sitt skrev mot nån halvt ofrivillig tjej
I ensamhetens mörker ser dock ingen vad jag gör
Nej om jag tvingas dansa tror jag hellre att jag dör
Ja om jag tvingas dansa tror jag hellre att jag dör
Nu tar jag mig en sista drink och däckar utanför
wikbergsvisor.com 